onsdag 30 mars 2016

When life gives you time, will you make lemonade?



Jag kom hem från min resa. Fastän alla sa att jag kom lagom till våren så var det ganska kallt och grått. Men ändå hemma. Det finaste av allt var att en vän hälsade på. Den där vännen som också är hemma, som varit just det väldigt länge nu och satte glitter på allt det gråa, fick det att kännas mjukt och välkomnande. Tillsammans gjorde vi det man gör när det är påsk på Österlen: bilar omkring på konstrundan, äter på Franskans Crèperie i Rörum, och dricker te på nåt café man inte visste fanns på nån gårdsbutik där man köpte ägg och sitter i solen invirade i filtar. Och jag fick skoskav på flera ställen, för livets levs inte i flipflop längre.

Hursom; när man varit ute och rest väldigt länge och hunnit tänka varje tanke till punkt så kommer man hem med många idéer, kreativ lust och insikt i saker man vill ändra. Jag vill ändra något så sexigt som mina rutiner.

För ett år sen bytte jag jobb och fick mycket mer fritid. I boken 'Fyra timmars arbetsvecka' beskriver en av mina favoritinspiratörer Tim Ferris att när man utökat sin fritid är det viktigt att ha en plan, en idé om vad man vill göra av den där tiden. Där någonstans brast det för mig. Jag har visserligen kommit igång med träning men det är ungefär allt. Jag skäms lite vid tanken på hur mycket tid jag spenderat med Netflix, och ja... jag vet inte riktigt vad. Pillande med min mobil. Vi kan lite kort säga att det är dags att skapa sådant som känns mer meningsfullt, ungefär på vilka sätt som helst.

Jag tänkte att där någonstans kan denna blogg få en riktning.

fredag 25 mars 2016

When life gives you a happy place


Om knappt fem timmar landar mitt plan i ett morgonsömnigt Köpenhamn. Men just nu råder fullmåne över Kaspiska havet. Den känns så nära, fullmånen. Förra fullmånen gick jag barfota med en vän över stranden på den lilla ön Gili Trawagan. Vi var som förtrollade av ön, dess vibe och fullmånen och värmen, relativt nyanlända och mycket lyckliga. Och sen kom monsunet och dränkte oss men det bekom oss inte. Vi fortsatte promenaden, genomblöta men lika lyckliga. Som förälskade i själva livet.

Den här fullmånen är i mycket tvärt om. Inkapslad i ett litet flygplan. Och i morse när jag satt bland nyfunna vänner uppe på relingen på båten som skulle ta oss till Bali var det så osannolikt att detta nu är slut. Och nån av tjejerna pratade om att hon varit på Lombok och hur fantastiskt det var och jag kände att jag kan inte åka hem nu, jag har Lombok kvar. Och säkert tusen förtrollande öar till.

Jag kom in på flygplatsen, fortfarande med sand mellan tårna med känslan att 'händer det här verkligen?'

Jag är i sak inte missnöjd med att komma hem. Det finns en hel del roligt som väntar. Jag ser till och med fram emot personalmötena på jobbet. Och jobbet i sig. Och att duscha i min egen dusch, och äta sånt jag brukar och mest av allt att Patricia hälsar på redan i morgon. 

Det är bara det att jag nog aldrig blir klar med Indonesien. Jag kommer nog aldrig kunna bocka av det och ba' "Nu är det gjort!". Och jag antar att just det är det lilla fina. 

torsdag 24 mars 2016

When life gives you unicorns, believe it!



När livet mest är stränder, smoothies och solnedgångar hinner man tänka en hel del. Fem veckor i paradiset och det finns inte en endaste tanke som jag inte hunnit tänka klart. Det finns förstås mycket gott i det. Jag mår bra nu, väldigt bra.

Häromdagen var det en text i mitt instagramflöde som fångade mitt intresse:

"I hate small talk. I wanna talk about atoms, death, sex, aliens, magic, intellect, the meaning of life, faraway galaxies, music that make you feel different, memories, the lies you've told, your flaws, your favourite scents, your childhood, what keeps you up at night, your insecurities and fears. I like people with depth that speak with emotion from a twisted mind. I don't wanna know what's up". 

Igenkänningsfaktorn var hög. Jag blir ofta uttråkad i samtal som på något sätt känns meningslösa för mig. Jag vill prata om det som känns viktigt, utvecklande eller för oss närmare varandra. Jag vill ha meningsfulla möten. Och jag försöker skapa det, till priset av att jag ofta uppfattas som lite märklig (och ibland som ganska härlig, vill jag gärna tro). Men skitsamma, jag är inte här för att passa in och behaga.

I kommunikation slås jag ofta av alla uteblivna spännande samtal som liksom slås bort genom att någon säger något komfort enligt normen i stället för att våga vara öppensinnad. Alla pointing-out-the-obvious. Alla det-finns-inte, det-går-inte, så-kan-det-inte-vara. Det är ju inte direkt de uttalandena som kommer föra samtalet framåt. Eller världen.

Så nästa gång nån säger "tänk om det finns enhörningar i en parallell verklighet" så säger du inte att det inte är möjligt, för det kan du inte veta. Utan du tänker den tanken i stället för att avfärda den. Våga vara lite crazy. Okej?

I gengäld kommer din värld att expandera, dina relationer få guldkant och hela livet bli mer intressant.


 

lördag 19 mars 2016

When life gives you sunsets and you know who you are



Vad man gör om kvällarna på en liten indonesisk ö? Tittar på solnedgångar. Alltid. Varenda kväll. 

Lembongan är en liten och stillsam ö. Här finns inget partajande och dagen tar på något vis slut vid sju efter att solen gått ner.



Det finns en tyst och stillsam gemenskap runt solnedgångarna. Människor samlas på stränder och klippor och tillsammans upplever man skådespelet, som känns som en ny uppsättning varenda kväll.



Häromkvällen fick jag selfie-feeling. Man ser ju förstås lite arg ut när man blir bländad av solen, men där fanns också något annat. Den man är när man bara är. Den jag är när jag bara är. Den osminkade oföreställda varianten av mig. När man levt i fyra veckor utan någon som helst plan eller måsten. Barfota.


The truth to be told - jag kan längta lite efter att ta tag i sminkborstarna igen och... grooming överlag. Jag betraktar sånt som en egen konstart. Men - det känns ändå så vansinnigt härligt och befriande att påminna sig själv om vem man är utan de vanliga ramarna. När själva livet är minimalistiskt. I den avskalade kravlösa verkligheten, den utan sammanhang där det är så glasklart hur mycket jag tycker om att leva. Och hur mycket jag tycker om att vara jag.

Vi kan väl enas om att alla behöver nån vecka på Lembongan då och då?

tisdag 15 mars 2016

Att starta om en Lemonadfabrik


Hörni, jag sitter i en bungalow på en liten Indonesisk ö och tänkte göra slag i det där som jag tänker på så väldigt mycket - att börja blogga igen. Det som jag gjort så väldigt mycket - utan att jorden på något vis gått under - men som ändå känns så... intimidating. Let's face it: Jag saknar det. Även om det skrämmer en smula. Så även om ingen läser. Även om det känns lite... ni vet: ska jag bara skriva allt jag tycker bara lite sådär..? - så gör jag det nu. Av okänd anledning. Eller för att jag saknar den kreativa processen. Eller... bara för att jag kan. Eller för den där passionen jag upplever i att skriva, pilla med bilder och sätta ord på tankar innan jag ens hunnit tänka dem färdigt. Och att få möjligheten att connecta med andra över sånt jag brinner för. 

Ni ser ju, jag har hur många anledningar som helst. So let's do this.