onsdag 29 juni 2016

Hemma, trots allt



Jag åkte hem från semestern en dag tidigare än jag tänkt. Efter nätter på golv, soffor och hotellsäng ville jag bara hit. Till det vit-grå-beiga tomma kala där alla tankar får plats. Till välbekanta linnelakan och doft av te. Till den gråa mjuka pyjamasen som är min hemmauniform. Till tystnaden som är min. Till mig.

Jag åkte från Göteborg till Ystad och lördagskväll när allt var åskväder. Jag älskar åskväder. Energierna som frigörs som känns i hela mitt system. Skådespelet som ger vetskapen att det finns så mycket större starkare saker än oss människor. Jag finner nån slags trygghet i det. 

Jag åkte ju till Göteborg med en känsla av att vara förvirrad över vad som var hemma, egentligen. Nu har jag landat i min egen sanning, den där tron på att vi alltid är just där vi är ämnade att vara. Just nu är jag hemma här. I det grå-vit-beiga tomma kala. Hemma i mig.

3 kommentarer:

Ellinor sa...

Välkommen hem!
Ofta behöver man miljöombyte för att komma tillbaka med lite nya perspektiv på saker och ting. Skönt att ha landat i känslan av att ha hittat hem.

Anonym sa...

När jag ser biten av rummet kommer jag att tänka på vad det är som är hemma? eller gör hemma? Jag tycker att färger och andra intryck är viktigt. Det måste råda harmoni som gör att min hjärna kan vila och känna ro. Gärna avskalat. Naturmaterial. Förr samlade jag alltid på stenar, snäckor och musselskal. Det var ett absolut tvång. Jag kunde komma hem från semestrar med kilovis sten. Jag lade ut dem inomhus eller i trädgården. De gav mig lugn. Som att bära med sig en bit natur för att andas. Jag vet inte. Numera samlar jag ingenting alls. Jag kan gå på stränder med fina stenar och snäckskal utan att vilja plocka med mig. De kan fortsätta att ligga där och vara fina. Jag kan ändå andas. Det är något jag reflekterat över det senaste året. Oj, nu kom jag kanske bort från hemma. Jag har mer eller mindre slutat samla på saker överhuvudtaget. Delvis kan det bero på att jag flyttat ett antal gånger. För en månad sedan blev det översvämning i källaren av avloppsvatten (lukar skit) och då blev vi tvungna att sortera bort. Det var svåra saker att skiljas ifrån t ex gamla brev och dokument från min mormors mamma och framåt i tiden. Deras gamla böcker från skolan. Även flera av våra album fyllda med kort på våra barn när de var små. Där stod vi i skitvattnet och det var bara att kasta. Jag insåg att det går. Det kändes hisnande att tappa den länken bakåt till min släkt men jag vet vem jag är ändå. Nu kommer sonen med med matkassar så jag måste sluta. Hoppas du förstår något av vad jag egentligen vill säga.
Lisbeth

Unknown sa...

Jag älskar dina kommentarer Lisbeth! Jag har också varit en stensamlare. Trodde det var över men häromveckan tog jag faktiskt med två hem. Däremot har jag slutat att dra hem havsslipade glasbitar. Jag blir bättre och bättre på att släppa ifrån mig saker. Jag har t o m gjort mig av med mina egna fotoalbum. Det är skönt att inte ha så mycket saker. Det ger mig mental ro.