Gudomar

Vem är Gud och hur är jag Gud? Det är sånt jag tänkt på mycket och jag tänkte försöka dela hur jag ser på det just nu. Om du spyr över flummigheten i rubriken behöver du inte läsa visare, it get's way worse...

Jag vet inte hur jag landat i att tro som jag tror just nu, små insikter här och där som talat till mig. Kanske i böcker jag läst. Kanske tagit del av andras tro som lutar åt samma håll. Jag vet som sagt inte, men jag vet att varje gång jag tror mig kommit fram till något stort har ju redan nåt annat geni uttalat det samma. Så om ni ba': 'Var det inte PRECIS det Arkimedes sa?' - så var det kanske det, men jag kan inte minnas att jag tagit del av det.

Jag tänker att jag är Gud över min kropp. Och att jag är som en minipartikel i en cell i annan Guds kropp. Jag tänker inte att kroppen är mitt tempel, utan mer att den är mitt universum som jag regerar över. Jag tänker på krig, att det finns människor som samlas i en grupp utefter en agenda som inte följer ett högre flöde, som bryter sig loss efter egna regler - och det finns cancer. Lite same shit but different.

Klart man vill vara en god regent. Klart att jag vill att mitt universum ska få må bra. Jag vill vara snäll mot det. Jag vill att merparten av alla minipartiklar i min kropp ska tänka att Gud är god och vill mig väl. Jag vill att vi ska jobba åt samma håll och att vi ska vara ett lekfullt universum. Och det finns ju garanterat celler i min kropp som tycker att jag är en halvtaskig ledare och ibland vet man inte riktigt vad som är bäst.

Cellerna i mina naglar kanske tycker att jag är superkass som kväver dem under gelé, eller så är de glada att de får vara fina eftersom de faktiskt har problem med att vara randiga, sköra och spricka. Kanske ser de gelén som andra ser en rullstol - och detta är ett hjälpmedel fram tills vi lyckas hitta vad som egentligen är felet med dem. Det är svårt att veta hur en nagel tänker. Och mitt universum tyckte nog det var en molnig dag när jag satt på flyget till Bali, jeltlaggat och sådär. Men som regent bestämde jag att det var bra för mitt universum ändå, för att det skulle gynnas av sol i februari, salta bad och intensiv vila. Och kliar det i mitt huvud kommer jag be mina fingrar att ta hand om det trots att de kanske inte har nån behållning av det - men jag är nog en sämre gud om jag ska tampas med ett irriterande kliande.

Det bästa sättet att vara en frisk cellnånting i en annan Guds universum är att vårda mitt eget universum. Min kropp, mina tankar, min själ.

Jag tror på universum överallt. Om man ser på grönmossa på nära håll, påminner den inte om en hel skog? Och som Du kan se på bilden ovan (från New Yorks Times) så är en hjärncell väldigt likt vårt universum. Så kanske är vi nån slags micropartiklar (inser att jag kan slänga mig med fel termer här, way out of my comfort zone...) i en annan Guds hjärna.

Har du en gudsbild? Hur ser den ut?