I am what I hide

Det där jag vill gömma och skäms över, det är också jag. Jag kan nog inte beskriva vilken j*kla resa det har varit, och fortfarande är, det där med att starta upp en youtubekanal. Jag har nämnt flera gånger hur utelämnande det känns och hur jag liksom skäms över mig själv och mina magra prestationer. Men jag gör det ändå. Det är det enda sättet att bli bra på det, och jag har ju en plan, en tanke, som längst vägen kommer uppenbara sig, will make sense, kommer att lyfta mig.

Vi undviker gärna sådant som gör oss sårbara och är obekvämt. Självklart. Men jag tror på att utmana det och stånga sig igenom det - how else will we unfold? How else will we grow? Den vägen jag redan vandrat, den kan jag nu.

Min erfarenhet av rädslor är, att varje gång man ser dem i ögonen så försvinner det. Ofta skapar vi rädslor som inte alls gynnar oss. Jag brukade t ex tro att otrohet var hela världen. Att det var det värsta som kunde hända en. Sen hände det, och jag rasade förstås. Jag var 21 och nyförälskad och det gjorde så väldigt ont. Men inte särskilt länge. Jag insåg att det gjorde ont för att jag hade bestämt det i förväg. Att han var svag, kåt, whatever - det är verkligen inte hela världen. Jag har omvärderat väldigt mycket i livet. 

Det är mycket mer intressant att analysera vad våra rädslor handlar om än att vad det är att bygga murar om dem.

Det sägs att vi egentligen bara har två saker att förhålla oss till: kärlek och rädsla. Jag vet inte om det är sant, men det är ett intressant sätt att se på livet. För varje rädsla vi plockar bort lämnar vi mer utrymme till kärlek. Och snart, närsom helst nu, kommer jag vara i kärleken till den kreativa processen mer än vad jag är i rädslan av att framstå som ett inkapablet pinsamt pucko. 

Ice dream goes nice cream

Jag har varit vegetarian 3-4 gånger i livet. Just nu står jag någonstans där jag tänker att våra kroppar är olika och vill olika. Min kropp verkar kräva kött. Det var inte en fråga om självdisciplin eller uppoffringar. Det var att i en månad varje natt drömma att jag sprang ifatt en hjort, bet hål i halsen på den och sög i mig blodet. Jag gav upp till slut och köpte hem ett paket köttfärs, som jag åt rå. Och sen var jag lite förvirrad och tänkte att en sån stor del av min identitet stod under etiketten 'vego'. T o m i min profil på instagram hade jag skrivit 'vegetarian'.

Jag har aldrig varit vegetarian av etiska skäl, men det kändes rätt, på alla vis. Som att det borde vara min grej men att min kropp jobbar emot mig. Nu när jag inte är vego tänker jag på den etiska biten däremot, och på en industri som inte är försvarbar. Det är inte själva dödandet av djur som stör mig utan hur vi behandlar dem för att vi ska äta dem eller ta deras mjölk eller ägg. Jag väljer vildfångad fisk, köper ägg direkt från bondgårdar och ska ge mig på att handla viltkött. Jag bojkottar all kosmetik som testas på djur.

Det är någonstans hit jag vill komma: man behöver inte ha etiketten. Men behöver inte på alla vis träda in i vegovärlden som om den vore en religion. Det är mycket bättre att ta några steg på den vägen än inga alls. Meatless monday, eller vad man nu vill. Och veganhyllan på Willy's tillhör inte veganerna, den tillhör oss alla. Så jag köpte hem två paket Nice Cream från Holly&Dans. Och jäklar i min låda vad goda de var!

Vad skulle du göra om du fick cancer?

Jag skrev för ett tag sen om att jag varit på mammografi och att det förde med sig en rad tankar. Jag har nu spelat in en liten snackisfilm om det. KLICKA HÄR OM DU VILL SE DEN. Jag kanske borde säga att jag vet väldigt lite om bröstcancer, jag känner ingen som drabbats (herregud, den lyxen!). Men man kan ju ha sina funderingar ändå. Jag ber om ursäkt om jag kastar sten i någons glashus i ett ämne som kan vara känsligt för några, om jag är plump på något vis för att jag inte förstår eller för att mitt förhållningssätt är ett annat. Syftet är inte att provocera, förstås.

Jag har haft cancer. I livmodern. Jag har inte längre någon livmoder och det känns inte som hela världen, det känns rent av helt okej, det var tydligen så här mitt liv skulle bli. Den cancern var aldrig livshotande och det var därför ovant i att fundera över bröstcancer - att det ju kan vara en ändstation.

Ilskan & karman

Häromdagen blev jag arg. Det händer kanske en gång om året så det är inte min paradgren. Det sitter inte så djupt, för jag har tränat bort det där med att bli arg. Men när jag väl blir det så lever jag ut det. Jag tror inte på att trycka undan känslor. Men om vi ska se på det rent krasst är det ju idiotiskt att låta andras tillkortakommanden diktera min sinnesstämning.

Under ilskans verkan hände detta:

• Bröt en nagel
• Lämnade in bilen på verkstad. I Tomelilla pga att jag köpte bilen där. Och säljaren skulle fixa nåt i lacken. Fick tillbringa 1,5 timma på Bo Ohlsons (det var för kallt för promenad) som låg nära verkstan och Bo Ohlssons är lite av östra Skånes svar på Ullared. Såna ställen som sällan tilltalar mig. Kan upplevas som en stilstudie i mänskligheten (men mer som "Skjuuut mig!"). Minst varannan kund har foppatofflor, leggings eller en tröja köpt på marknad med en varg ylandes i fullmåne.
• Den där papperstussen jag torkat mätstickan med när jag kollade oljan på bilen flög in bakom motorn och var omöjlig att få ut - och jag fick för mig att den kanske kunde fatta eld och låta mig och bilen explodera. Det kan den tydligen inte. Men innan jag fick vetskap om det hann det hela stressa mig en hel del och man känner ju sällan för extra besök i bilverkstaden. Särskilt inte på samma dag som man redan varit där.
• Jag lyckades spräcka glaset på min iPhone. Den måste leva ett år till. Jag har ingen aning om var man fixar sånt. Letade på nätet och då fanns det ett ställe i Malmö. De tar 1 500:-. Det måste väl gå att byta ut en glasskiva billigare än så..?
• Det var nåt mer... men jag kommer inte ihåg.

Och jag som för det mesta lever i nåt slags Lalaland, utom vid tillfällig sällsynt ilska då, kan inte låta bli att tänka att när jag är i ett tillstånd av dålig energi attraherar just  dåliga saker. Det utanför mig speglar det inom mig. Jag drar inte denna teori utifrån mitt senaste fall av ilska, jag har konstaterat det om och om igen under flera år.

Så igårkväll gick jag på yoga för att knuffa in mig i ett annat sinnestillstånd. Och för att jag blivit så stel och öm i rygg och nacke. Och för att jag gillar yoga. Att bli arg på andra drabbar nog mest oss själva.

When life gives you läsglasögon

Igår hämtade jag ut mina nya glasögon och det var roligt. Jag har ett ganska gravt synfel sen förut (-8, klå det om Ni kan!) som jag korrigerat genom att operera in linser i ögonen vilket kan vara ett av mina klokaste val någonsin. Med -8 i synfel kände jag mig inte snygg i glasögon. Glasen var tjocka och ögonen såg så små ut och jag trodde folk blev yra bara av att titta på mig. Så glasögonköp var en tråkig grej.

Den här gången tyckte jag tvärt om. Det var roligt att införskaffa en ny accessoar. Jag känner mig lite mer kvinna, lite mer 40 och ganska cool. Vad tycker ni?

Kaféjobba

För flera år sen var min dröm att kunna utföra mitt jobb på kaféer. På lediga dagar satte jag mig med min dator på kaféer och liksom provade - skulle detta kunna vara mitt liv? Att jag nu återupptagit den vanan beror kanske mer på att jag verkar totalt oförmögen att hitta nån koncentration what so ever i mitt hem. Jag blir bara motiverad till att städa och sånt. Allt utom just det som faktiskt ligger främst i röret. Och även det där deltagandet i sociala medier som jag gillar (instagram, youtube, pinterest) blir halvhjärtat och upphackat för att... rastlöshet? Svårt att hitta fokus? Ovana? Ett totalt ominimalistiskt sinne?

Idag hängde jag nästan på låset på Espresso House (är egentligen emot kedjor, men har inte hittat ett värdigt alternativt i denna minimala så kallade stad). Och nu när jag sitter här konstaterar jag hur mycket jag gillar det. Så här dags finns inget tjatter (sist gjorde jag misstaget att komma på eftermiddagen. Jag och alla lattemorsor som pratade barnvagnsmodeller (det gjorde faktiskt det) och deras gapande skramladande söta bebisar. Det var inte riktigt den energin som fick mig att hitta fokus. Men nu, på morgonen. Alla sitter tysta med varsin dator och en kopp. Stillsam musik. Ljudet från erpressomaskinen. Främlingarna. Kaffedoften. Och koncentrationen! Jag kommer förmodligen inte sitta här mer än ett par timmar, men de timmarna sitter jag här. Jag flaxar inte omkring, vare sig med kroppen eller sinnet.

Allt är annorlunda mot då för några år sen. Jag har inte ett jobb jag vill fly från, tvärt om. Men jag har ett jobb som ger mig väldigt mycket mer fritid att utveckla lite projekt vid sidan om. Jag behöver bara gå hundra meter till ett kafé. Att släpa på en dator över halva stan är inte nödvändigtvis en vana man vill odla. Men jag gillar konceptet. Vi får se vad jag gör av det.

Har du funderat på vad din ultimata jobbmiljö skulle vara?

Keep your heels, head and standards high

Igår var dagen då jag rodde i land min minimalistiska skogarderob. Sommarheelsen var det enda som fattades, men nu är de här (från Clarks). Skogarderoben landade på 13 par. Två par är lite överflödiga. Slip-ins kunde jag valt bort och bara haft sneakers, men eftersom dessa ändå är de skor jag använder mest, för att de är lätta att glida i, så får de vara kvar. Att ha två par flip-flop är också onödigt men det ena paret är i plast (och nödvändigt för strandhäng och resor och blöta sommardagar) och det andra paret är i skinn eftersom jag vill plastbanta och dessutom är de snyggare och jag är en sån som alltid går i flip-flop när det är varmt. 

13 par kanske inte låter så minimalistiskt och en tvättäkta minimalist menar förmodligen att det räcker med 2 par skor. Så är det förstås, allt handlar om hur man värderar behovet och hur ens liv ser ut. Vad man har för sysselsättning och vilket klimat man lever i är förstås också avgörande faktorer. Jag är inte beredd att kompromissa på att kunna känna mig fin och bekväm i alla sammanhang. Jag har ett jobb där jag kan ha vilka skor som helst men oftast har sneakers. Jag tränar. Jag är mycket ute i naturen. 

Den typ av skor jag valt bort är de grövre vinterkängor, pumps och sommarens tygskor. Är det väldigt kallt kör jag Uggs och är det väldigt blött kör jag gummistövlar. Något mer kändes överflödigt. Jag har också skänkt bort mina pumps. Min stövletter är av typen som funkar till allt och jag tycker de är coolare än pumps. De var svindyra men så här i efterhand kan jag konstatera att det var ett bra köp. Eftersom skaftet är så pass snyggt att de funkar med klänning och de är mycket bekväma upplever jag dem väldigt funktionella. Sommaren får utvisa huruvida tygskorna behövs men jag tror att mina vita sneakers och ballerina täcker det behovet.

Min skogarderob består av:

• 1 Sneakers
• 2 Träningsskor (inne /ute)
• 1 gummistövlar
• 1 Uggs
• 1 Kängor (snajsiga som bara den)
• 1 stövlett
• 1 mockastövlar
• 1 slip-ins
• 2 flip-flop
• 1 sandaletter
• 1 Ballerina

För att hålla nere antalet skor har jag valt att hålla mig till endast en färg på läder på skor, handväskor och bälten: svart. På så sätt passar allt med allt. Mina sneakers är förstås vita, mina Uggs grå och mina flip-flops bruna och guldiga.

Vad är då fördelarna? Well, det uppenbara är förstås den slimmade skogarderoben som tar mindre plats. Det har också varit mycket roligare att shoppa skor efter att jag analyserat behovet. Mina kängor var ett sådant köp. Jag åker ofta till Göteborg under fyra-dagars trippar sådär och det var opraktiskt att ha med sig flera skor. Jag kände att jag behövde ett par snygga platta skor. Jag letade i över ett halvår och när jag väl fann dem visste jag på en gång that we were meant to be. Priset var oviktigt eftersom jag vet att det kommer ju ändå inte bli några random skoköp: sammalagt blir det billigare så här ändå. Jag älskar dem. De är snygga, eleganta, coola - allt liksom.

Jag tror att ju mindre vi har att välja och vraka på bland våra föremål, ju enklare blir livet för oss på ett sätt som höjer vårt välmående. Jag har i mitt liv gjort mig av med många (Många!!) par skor som på alla vis hade kvar sin funktion. De allra flesta skor jag ägt faktiskt. Det är ett galet slöseri. Jag kommer fortfarande kassera skor som känns trötta och inte skänker mig glädje men jag är övertygad om att det kommer vara betydligt färre. Dels pga att jag inte har varje modell i flera färger och dels pga att jag köpt skor som jag tror håller längre både kvalitetmässigt och modemässigt.

Hur många par skor har du? Upplever du att det täcker alla dina behov? 

Jag kommer att återkomma med en liten film om alla mina skor.

Liten måndagsrapportering + liten film

Slänger upp en film bara för att jag är uttråkad. Jag sitter och skriver ett prov. Det där med att jag ska bli hälsocoach, Ni vet. Håller på att gå under av spontan ADHD, tror jag. Har inte skrivit ett prov sen... jag tog körkort..? Något sånt. Och det var inte igår, om ni nu undrar. 

Jag har en plan att INTE lägga ut samma bilder här som på Instagram, jag är bara inte riktigt i mål i det ämnet ännu, tydligen. Men jag tänker på det stenhårt, lovar. 

Det är måndag och jag har haft en fin helg, lite jobb på världens bästa jobb (det kanske är många som säger så men jag överdriver inte ens) och varit i Malmö och mött upp en vän för superkallt havsbad, bastande och snicksnack. Och mat. Ja herregud vad jag har ätit i helgen, för idag hoppar jag på en ny omgång av hälsoprogrammet. Idag skulle man kunna kalla mig hungrig, men det är inte så jag minns det från förra omgången. Dag ett är förstås dag ett. Psykologiskt även om man är utfodrad. 

Annars - det här med mina filmer. Jag tror att jag i verkligheten är en rätt rolig och karismatisk tjej. Faktiskt. Men när man filmar så besitter man tydligen andra egenskaper. Som att framstå som timid och osäker. Det går tydligen över, när man är rutinerad. Nu är jag inte rutinerad, jag ger mig ut på nya marker. Så Ni får ta det som det är, Ni få som är här (jag är skitglad över att NI är här, ska Ni veta!). Jag hoppas ju att det hela ska växa och att jag tills dess är rutinerad. Och kanske hinner vänja mig vid min egen dialekt och röst dessutom, för som det är nu chockar det mig varje gång. Så om du vill se mig in person, fastän tidmid, osäker och lågmäld - KLICKAR DU HÄR.

Följer Ni några Youtubekanaler? Vilka? Jag har totalt snöat in mig på Youtube för att själv hamna lite på banan. Det har resulterat i att jag numera är grym på smink. Jag tycker att det är mer catchy än bloggar (om nu personen bakom kameran hunnit bli karismatisk...) för att man 'blir kompis' snabbare när man ser dem live och jag tycker att det går snabbare att avgöra om man gillar konceptet. 

Nä, jag skulle plugga va? Visst var det så..? Mest är det så att när något tråkar ut mig gör jag ALLT annat, aldrig har man mer städlust eller är mer benägen att tillbringa en evighet på yogamattan. Men jag vill vara certifierad innan helgen för då ska jag på ett litet event.

Bisous!

Det allra sista om Bali

Det kan vara så att jag gått lite bananas med mina Balifilmer. Jag har liksom lite känslan av att om jag lägger ut tio Balifilmer till kommer minst 30 av mina Facebookvänner att unfrienda mig. Och kanske är det så att jag mest av allt lägger ut dem för mig.

Det här med Youtube är en sån där liten plan jag har som skrämmer mig. Men jag vill bli bra på det och Balifilmerna har varit en övning. Att jag nu lägger ut den allra sista filmen (om Ubud och apor och delfiner och tempel och solnedgångar) betyder bara en sak: we are heading the real deal. De filmer jag lägger ut sen blir av en helt annan typ. För de kommer jag lägga ut för Er och inte för mig. By the way - all slag feedback välkomnas!

Då var det fredag och blåsigt och jag har gjort en annan grej som skrämmer mig: mammografi. Har tusen tankar kring det. Jag kanske skriver en egen post om det, eller spelar in en film (?!) om det men nu ska jag bege mig till nån plantskola och köpa orkidéjord. Har dessutom bytt ut alla mina rengöringsprodukter till egenblandade snälla sådana (kommer definitivt på film). Och pluggat, because your girl is about to become en hälsocoach. Minsann. Det får jag ju också berätta om! Tusen lösa trådar i ett litet fredagsinlägg helt enkelt. Och en sista Balifilm då!

Trevlig helg önskar jag Er!

Att längta efter att vara kreativ

Jag har tusentals idéer, det är inte där det skiter sig. Det är fokus som saknas. Igår när jag fikade med en kompis pratade vi om förbannelsen att ha haft det lätt för sig. Att aldrig egentligen behövt anstränga sig. Att ha myst sig igenom en helt universitetsutbildning med bra betyg utan att känna sig lyckad för att man aldrig tagit i. Det finns ingen tillfredsställelse i bara flyta med. Ingen lärdom. Och man lär sig inte att bli en fighter.

Jag antar att det är dags för mig att gå den kursen nu i stället. Det är svårt att hitta en startpunkt men jag tror att hemligheten ligger i rutinerna. Om inte annat har just jag mycket att vinna i att se över mina rutiner. För om vi ska vara ärliga spiller jag en hel del tid, liksom bara fördriver den, i brist på att ha en plan. Nya rutiner coming up!

För är det ändå inte när vi är kreativa som vi är på riktigt? När vi skapar är vi gudomliga. 

Ännu en paradisö

Om man ska resa runt på Bali är det nog listigt att börja på Giliöarna för här finns allt en vintersemestrande svensk längtar efter. Gili Trawagan har en hög island vibe, 8 km sandstrand, turister, party, reggae, magiska solnedgångar och ingen trafik. Jämfört med Lembongan är här mer socialt men mindre variationsrikt. Här kommer alltså ännu en liten film;

Det här med andrahandsvärde

Nu när glasögonen blev så galet dyra och spräcker min budget ser jag mig om efter andra pengar. I höstas gick jag med i #minsgame som är en utmaning för den som vill bli minimalist, och som också blev det avgörande steget för mig, och det stod då tydligt vilken guldgruva mitt källarförråd var. Jag har sålt saker för ganska många tusenlappar.

Andrahandsvärdet är inte nödvändigtvis logiskt, men absolut bäst på märken som är i ropet. En Ilse Jacobsen jacka som jag köpt på rea fick jag mer för på Tradera än vad jag lagt ut. Min snordyra Botkier väska som var it-väskan nummer ett anno 2007 fick jag inte ett enda bud på. Den har fått ligga för länge i förrådet, ingen minns Botkier nu.

I mitt fall blir saker som varit dyra ofta liggande för att det känns jobbigt att göra sig av med dem när det var en sån stor grej att inhandla dem. Men jag lär mig. Jag må ha total förälskat mig i den gula Michael Kors plånboken, men tyckte ganska snart att den var för stor och klumpig och inte gick att ha i jackfickan. Så nu ligger den ute till försäljning innan den blir omodern och jag sörjer det inte alls - man får helt enkelt acceptera att man ibland gör felköp.

Medelåldern, tantsynen och letandet efter det där flowet

Eh. Annars försöker jag komma in i bloggandet. Jag har eventuellt glömt av hur man gör. Glömmer av att ta bilder. Glömmer av alla de där små tankarna som fladdrar förbi som kan bli bra inlägg. Säg att jag kommer hitta tillbaka till det - please? 

Så i stället får ni en liten update på min tämligen lama fredag. Jag har varit hos optikern för det där som händer när man fyller fyrtio och inte kan förneka att man är i medelåldern - varför man nu skulle vilja det - och upptäcker att allt inte går att läsa helt självklart längre. Det finstilta. De små bokstäverna. Himmel vad långtråkigt det är med optikerbesök, att sitta i en evighet och säga vilken lins som ger framsteg, och upprepa tusen gånger för att man råkar blinka på fel ställe 'Kan du backa bild?'. Och vad är framsteg; när allt är lite mer suddigt eller när man ser dubbelt?

Annan sak man hinner fundera över vid optikerbesök: Har jag världens största huvud? Eller kanske bara en förkärlek för större bågar? Tydligen har jag valt en båge av såpass gigantiska mått att jag måste ha nåt specialglas som var dubbelt så dyrt. Men då fick det vara så. Jag kan ju inte gå igenom hela sortimentet en gång till för att välja en båge jag tycker är fulare. Det hade ju varit absurt.

Lite som den där gången jag gick in på Ikea i tron om att jag skulle köpa en medeldyr säng. Väl på plats inser jag det absurda i att inte köpa den sängen som var skönast. Och jo, det var ju förstås den som var dyrast. Att jag ett par år senare vill byta ut den till en japansk futon, sådär som minimalister gör, det får bli ett annat inlägg. 

Tillbaka till optiker besöket som vi kan sammanfatta såhär: jag behöver inte fundera mer på vad jag ska göra av mina pengar denna månad. Absolut inte.

Annars: bokat in mig på mitt första gympass sen... januari..? Och eftersom vintern mest var olika nyanser av bihåleinflammation har jag inte haft flow sen i somras skulle jag tro. 

Snorklingsfilm

Ni vet när man har snorklat sig berusad på färger och fiskar och i andakt simmat med en manta i säkert fem minuter? Och sen tittar man på sin film och korallerna ser inte alls neonblå ut sådär som de gjorde i verkligheten och fiskarna verkar så små och bleka. Och mantan kom knappt med i bild för Gud vet vart jag riktade kameran. Och vattenhuset var ändå fullt av kondens. Lite så. Men jag är stolt ändå. För en tredje film är nu gjord och för varje filmklippning lär jag mig massor. Och som tidigare nämnt: så himla kul!

Ni får helt enkelt tro mig - i verkligheten var det fullkomligt fantastiskt! Vi åkte ut tidigt på morgonen, ett tiotal personer på en liten fiskebåt. Till grannön Penida där det finns en vik som kallas Secret Manta Point. Och som vi letade mantor! Och det var faktiskt jag som hittade den. I vild upphetsning ville jag inte släppa den ur sikte, samtidigt som jag filmade (åt fel håll, men ändå...) och viftade ivrigt ovan mitt huvud så att mina snorkelkompisar skulle komma åt mitt håll.

Sen drog vi vidare till Penidas hamn, Crystal Bay. Där erbjöds känslan av att bli nedsläppt i ett akvarium. Glasklart vatten och fullt med fisk. Ändå var höjdpunkten Mangroove Point utanför Lembongan. För det var där korallerna lyste i neonblått och fiskarna var större. Och sjöstjärnorna var sinnessjukt stora och färggranna. Och inget av det där kan jag återge rättvist. Men jag börjar kunna göra film och det är alltid nåt. Right?

Snurrigheten

Att fylla 40 och alla förändringar som liksom kom på en gång. I tisdag var mamma och jag ute och lunchade på stan. Och drack kaffe och te och åt chokladpraliner till och det kändes sådär myslyxigt, just som man vill. Och hon var där, i sina tankar och sitt sinne och i vårt samtal och inte bara i sin kropp. Min mamma har drabbats av demens. Egentligen är det inte en chock, hon har alltid varit virrig, man nästan förväntade sig det. Hon klara sig själv, hon är snäll, hittar hem, äter bra och det som är viktigast. Men ibland när jag är hos henne känns det som att det är så svårt att få till ett faktiskt möte. Som om hon försvinner nånstans där i sin kropp, i sitt huvud. I tisdags hade hon visserligen glömt av att jag skulle komma, men vi möttes på riktigt. Och det var fint. Jag kunde prata om min skräck för mammografin och hon sa bra saker, så som mammor gör.

Förutom att man tvingas inse att ens föräldrar åldras är annat som kommit med 40-grejen att jag börjat se dåligt, jag kunde inte läsa en innehållsförteckning häromdagen och som no-poo:are är det en grej jag gör rätt mycket. Och så är jag stel varje gång jag reser mig. Jag har yogaplaner och jag har en tid hos optikern i morgon. Och den där mammografin jag helst inte vill tänka på.

Fyrtioårskris däremot - nä. Det enda som påminner om det är eventuellt att jag är så trött på min stil och känner ett behov av att hotta upp mig. Men den fasen kommer ju lite nu och då ändå och tur är väl det. 

Om att hitta in i flowet

Jag sitter på Kafé Kagan i Simrishamn med min dator och en kopp. Sådär som jag brukade göra för en evighet sen. Då, i vad som känns som i ett annat liv. Då, när jag spottade ur mig fem blogginlägg om dagen och älskade det.

I nio år bloggade jag. Utan att någonsin tappa inspirationen. Först som utlandssvensk och sen bara för att. Och tänk att i nio år ville folk faktiskt läsa. Fem gånger om dagen. Det känns så osannolikt idag. Men när jag ändå sitter här, på Kafé Kagan i Simrishamn, med min dator, så vet jag också att jag älskar just det här. Att sitta och titta på folk. Att fokuset är så tydligt mycket mer där än när jag sitter hemma och fladdrar mellan alla mina to-dos. Jag vill tillbaka in i flowet.

Och det lossnar faktiskt. Från att ha lidit mig igenom en rad motgångar när det kommer till det där med att pilla ihop filmer så har jag nu nått en punkt då det faktiskt är roligt. Jag utmanas på ett sätt jag gillar när jag ser all förbättringspotential i mina knaggliga filmer. Äntligen liksom! Nu börjar alltså det roliga, det som ger den självklara lekfulla motivationen. Och som den är välkommen!

En liten film från Lembongan, mitt happy place

Strax utanför Bali finns ön Lembongan, som jag älskar högt. Jag tillbringade nästan två veckor här, för mig själv. Ett perfekt resmål för en ensamresenär, om Ni frågar mig. 

Jag gjorde en liten film om Lembongan, eftersom jag övar på det där. Jag tycker redan den är bättre än den första filmen och jag känner att jag lär mig massor för var film jag klipper. Det är fint att känna att kvalitén ökar, om än med myrsteg.

When life gives you a camera, make a movie

Jag har varit sugen länge på att starta en Youtube-kanal. Vi kan vara helt överens om att jag inte har en självklar talang. Det har varit en rad tekniska utmaningar, och det blir ju inte riktigt sådär snyggt som man vill. Men det enda sättet på att bli bra på att göra filmer måste ju ändå vara att göra filmer. Så nu gör jag filmer. Lite fula filmer.