Det där jag vill gömma och skäms över, det är också jag. Jag kan nog inte beskriva vilken j*kla resa det har varit, och fortfarande är, det där med att starta upp en youtubekanal. Jag har nämnt flera gånger hur utelämnande det känns och hur jag liksom skäms över mig själv och mina magra prestationer. Men jag gör det ändå. Det är det enda sättet att bli bra på det, och jag har ju en plan, en tanke, som längst vägen kommer uppenbara sig, will make sense, kommer att lyfta mig.
Vi undviker gärna sådant som gör oss sårbara och är obekvämt. Självklart. Men jag tror på att utmana det och stånga sig igenom det - how else will we unfold? How else will we grow? Den vägen jag redan vandrat, den kan jag nu.
Min erfarenhet av rädslor är, att varje gång man ser dem i ögonen så försvinner det. Ofta skapar vi rädslor som inte alls gynnar oss. Jag brukade t ex tro att otrohet var hela världen. Att det var det värsta som kunde hända en. Sen hände det, och jag rasade förstås. Jag var 21 och nyförälskad och det gjorde så väldigt ont. Men inte särskilt länge. Jag insåg att det gjorde ont för att jag hade bestämt det i förväg. Att han var svag, kåt, whatever - det är verkligen inte hela världen. Jag har omvärderat väldigt mycket i livet.
Det är mycket mer intressant att analysera vad våra rädslor handlar om än att vad det är att bygga murar om dem.
Det sägs att vi egentligen bara har två saker att förhålla oss till: kärlek och rädsla. Jag vet inte om det är sant, men det är ett intressant sätt att se på livet. För varje rädsla vi plockar bort lämnar vi mer utrymme till kärlek. Och snart, närsom helst nu, kommer jag vara i kärleken till den kreativa processen mer än vad jag är i rädslan av att framstå som ett inkapablet pinsamt pucko.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar