Att fylla 40 och alla förändringar som liksom kom på en gång. I tisdag var mamma och jag ute och lunchade på stan. Och drack kaffe och te och åt chokladpraliner till och det kändes sådär myslyxigt, just som man vill. Och hon var där, i sina tankar och sitt sinne och i vårt samtal och inte bara i sin kropp. Min mamma har drabbats av demens. Egentligen är det inte en chock, hon har alltid varit virrig, man nästan förväntade sig det. Hon klara sig själv, hon är snäll, hittar hem, äter bra och det som är viktigast. Men ibland när jag är hos henne känns det som att det är så svårt att få till ett faktiskt möte. Som om hon försvinner nånstans där i sin kropp, i sitt huvud. I tisdags hade hon visserligen glömt av att jag skulle komma, men vi möttes på riktigt. Och det var fint. Jag kunde prata om min skräck för mammografin och hon sa bra saker, så som mammor gör.
Förutom att man tvingas inse att ens föräldrar åldras är annat som kommit med 40-grejen att jag börjat se dåligt, jag kunde inte läsa en innehållsförteckning häromdagen och som no-poo:are är det en grej jag gör rätt mycket. Och så är jag stel varje gång jag reser mig. Jag har yogaplaner och jag har en tid hos optikern i morgon. Och den där mammografin jag helst inte vill tänka på.
Fyrtioårskris däremot - nä. Det enda som påminner om det är eventuellt att jag är så trött på min stil och känner ett behov av att hotta upp mig. Men den fasen kommer ju lite nu och då ändå och tur är väl det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar