Det fanns en resebyrå i en korsning på Olof Palmes gata i Stockholm. Jag var 19 år, jobbade på Mc Donald's på Medborgarplatsen och bodde på Lidingö. Jag minns inte vilket ärende jag hade vid Olof Palmes gata men jag minns resebyrån på hörnet sådär som jag minns alla de stunder då man hör en glasklar röst i huvudet som säger hur saker ska vara.
Har ni hört den rösten? Vissa tror att det är Gud, jag tror att det är vårt högre jag som ger direktiv. När jag fick cancer och opererade bort min livmoder ljöd rösten tydligt och klart i mitt huvud: Du behöver inte sörja detta, det kommer alltid finnas barn som behöver dig och du kommer alltid kunna ha så mycket barn som du vill i ditt liv. Jag sörjde aldrig. Jag vet inte vid det här laget hur många barn jag älskat som om de vore mina egna, men det är ett rejält gäng.
Hursom, den där sensommaren 1995 i Stockholm såg jag planscher på Bali i fönstret på resebyrån och rösten ljöd: Stanna! Titta! Bali! Dit ska du åka, och det kommer att betyda nåt! Där och då trodde jag förstås att jag var kallad till Bali om ett år eller så, men det kom att dröja nästan 20 år. Ett tag tänkte jag att jag nog bara inbillat mig. Folk sa att Bali inte var nåt vidare. Sen bombades det där. Sen läste jag Eat, Love and Pray och visste förstås att Bali var för mig. Resan blev aldrig av, jag såg liksom inte hur den skulle bli av förrän 2013 då jag tänkte på att det var märkligt att jag reste så lite med tanke på hur mycket jag tyckte om att resa. Jag kände att det var dags att ändra på det.
Jag kände att allt jag behövde var att köpa en flygbiljett. Resten skulle ordna sig. Jag köpte en biljett bara så där, till Bali förstås, med ett års framförhållning, för en resa på fem veckor. Jag reste själv och var själv första veckan men flera vänner kom att möta upp i omgångar. Jag älskade Bali. Visste att jag skulle åka tillbaka. Nu i vintras var jag tillbaka och jag vet fortfarande att jag ska tillbaka. Jag har hittat mitt happy place. På vilket vis Bali i slutändan kommer betyda något vet jag inte idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar