Om knappt fem timmar landar mitt plan i ett morgonsömnigt Köpenhamn. Men just nu råder fullmåne över Kaspiska havet. Den känns så nära, fullmånen. Förra fullmånen gick jag barfota med en vän över stranden på den lilla ön Gili Trawagan. Vi var som förtrollade av ön, dess vibe och fullmånen och värmen, relativt nyanlända och mycket lyckliga. Och sen kom monsunet och dränkte oss men det bekom oss inte. Vi fortsatte promenaden, genomblöta men lika lyckliga. Som förälskade i själva livet.
Den här fullmånen är i mycket tvärt om. Inkapslad i ett litet flygplan. Och i morse när jag satt bland nyfunna vänner uppe på relingen på båten som skulle ta oss till Bali var det så osannolikt att detta nu är slut. Och nån av tjejerna pratade om att hon varit på Lombok och hur fantastiskt det var och jag kände att jag kan inte åka hem nu, jag har Lombok kvar. Och säkert tusen förtrollande öar till.
Jag kom in på flygplatsen, fortfarande med sand mellan tårna med känslan att 'händer det här verkligen?'
Jag är i sak inte missnöjd med att komma hem. Det finns en hel del roligt som väntar. Jag ser till och med fram emot personalmötena på jobbet. Och jobbet i sig. Och att duscha i min egen dusch, och äta sånt jag brukar och mest av allt att Patricia hälsar på redan i morgon.
Det är bara det att jag nog aldrig blir klar med Indonesien. Jag kommer nog aldrig kunna bocka av det och ba' "Nu är det gjort!". Och jag antar att just det är det lilla fina.
2 kommentarer:
Förstår att resan gett mersmak. Samtidigt är det fint att få längta och sakna mellan varven.
Jag längtar också tillbaka. Längtar alltid bort men lite extra tillbaka efter vår resa tidigare i år.
Tar du mig med nästa gång du åker?
Du är mer än välkommen att göra mig sällskap! <3 Tänker åka tillbaka till Indonesien resten av livet...
Skicka en kommentar