Vad man gör om kvällarna på en liten indonesisk ö? Tittar på solnedgångar. Alltid. Varenda kväll.
Lembongan är en liten och stillsam ö. Här finns inget partajande och dagen tar på något vis slut vid sju efter att solen gått ner.
Det finns en tyst och stillsam gemenskap runt solnedgångarna. Människor samlas på stränder och klippor och tillsammans upplever man skådespelet, som känns som en ny uppsättning varenda kväll.
Häromkvällen fick jag selfie-feeling. Man ser ju förstås lite arg ut när man blir bländad av solen, men där fanns också något annat. Den man är när man bara är. Den jag är när jag bara är. Den osminkade oföreställda varianten av mig. När man levt i fyra veckor utan någon som helst plan eller måsten. Barfota.
The truth to be told - jag kan längta lite efter att ta tag i sminkborstarna igen och... grooming överlag. Jag betraktar sånt som en egen konstart. Men - det känns ändå så vansinnigt härligt och befriande att påminna sig själv om vem man är utan de vanliga ramarna. När själva livet är minimalistiskt. I den avskalade kravlösa verkligheten, den utan sammanhang där det är så glasklart hur mycket jag tycker om att leva. Och hur mycket jag tycker om att vara jag.
Vi kan väl enas om att alla behöver nån vecka på Lembongan då och då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar