I nio år bloggade jag. Utan att någonsin tappa inspirationen. Först som utlandssvensk och sen bara för att. Och tänk att i nio år ville folk faktiskt läsa. Fem gånger om dagen. Det känns så osannolikt idag. Men när jag ändå sitter här, på Kafé Kagan i Simrishamn, med min dator, så vet jag också att jag älskar just det här. Att sitta och titta på folk. Att fokuset är så tydligt mycket mer där än när jag sitter hemma och fladdrar mellan alla mina to-dos. Jag vill tillbaka in i flowet.
Och det lossnar faktiskt. Från att ha lidit mig igenom en rad motgångar när det kommer till det där med att pilla ihop filmer så har jag nu nått en punkt då det faktiskt är roligt. Jag utmanas på ett sätt jag gillar när jag ser all förbättringspotential i mina knaggliga filmer. Äntligen liksom! Nu börjar alltså det roliga, det som ger den självklara lekfulla motivationen. Och som den är välkommen!
2 kommentarer:
Jag är så glad att se dig tillbaka även i detta media. Ser fram emot att ta del av dina skriftliga färdigheter och att få ta del av alla tankar, upplevelser och klokskaper.
Kram
Tack!! Det känns av någon anledning väääldigt pirrigt. Känner mig inte alls som den rutinerade blggare jag ändå är. Alla hejarop går rakt in i hjärtat!
Skicka en kommentar