Det här med hur motsatser förhåller sig till varandra och vad som sker dem emellan. Det är verkligen något jag reflekterat så väldigt mycket över de senaste två åren. Från början var det runt sådant som berörde min identitet. Jag kunde se tillbaka och konstatera att jag vandrat från ena ytterligheten till den andra i så många avseenden för att till slut vilja stå på mittpunkten. Den perfekta balansen. Där man har tillgång till allt och allt är tillåtet.
Just ikväll tänker jag på det i avseendet att jag börjat coacha människor till bättre hälsa. Det där med att när man hjälper andra så hjälper man sig själv? Det där med att man blir inspirerad av att inspirera? Pepp av att peppa? Glad av att glädja.
Jag tänker även på det i avseendet acceptans. Hur den, tillsammans med tacksamhet, bär en genom allt, mot vad man vill. Hur det först krävs att man accepterar för att man ska kunna gå vidare, i vilket sammanhang som helst. Folk tror att man ofta tar sig mot saker för att man gör motstånd, man nöjer sig inte. Man hatar något och därför går man mot nästa sak. Men en sådan väg kommer alltid vara kantad av just motstånd och kamp. Det är skillnad på att forcera varje dörr, eller att inse att alla dörrar redan står öppna.
Livet är så mycket lättare när man inte bryr sig om att ha åsikter om allt och värdera allt. Saker är vad de är, och du ansvarar bara för vad du själv planterar. Det är det du vill lära mänskligheten. Att världen blir ren om alla sopar utanför sin egen dörr, som moder Teresa lär ha sagt. När det kommer till alla andra har var själ sin egen resa, du kan inte lägga dig i det, du känner inte dess syfte.
Spretigt inlägg som eventuellt inte förmedlar något alls...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar