Häromveckan satt vi och fyllde i färger i färdigtryckta bilder med ungdomarna på mitt jobb. Det ivriga deltagandet var långt över förväntan och den meditativa energi som infann sig var så välkommen. Det slog mig att hur de fyllde i sina bilder speglade hur de var i övrigt; den överdrivet noggranne, konstnären som hämtade andra slags pennor än de som låg framme för att få ytterligare effekter, den effektive, den som blev för rastlös för att slutföra, den som hellre ritade en egen bild.
Igår tog jag fram min egen målarbok som legat orörd allt för länge. Det slog mig att jag var den som började plikttroget med första bilderna i boken och som sen valde att färglägga de tråkigaste bitarna först, som för att få dem avklarade. Den blå himlen, de bruna grenarna. För att sen, när det tråkiga var färdigt kunna roa mig med de färgsprakande roliga bitarna. Men effekten blev att jag blev uttråkad och liksom aldrig kom till det jag skulle tyckt ha varit roligt.
Hädanefter vill jag strunta i den givna ordningen. Jag vill prioritera efter nyfikenhet, inspiration och lust. Jag vill frångå att en himmel måste vara blå och grenar bruna. I målarboken, såväl som i livet.
Hur färglägger du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar